maaariastromqvist

2 år sen sist. Rekord kanske? Okej men jag ska försöka börja blogga igen.

 

har iaf skaffat mig två småongar, Boris och Alfons. Vår älsta katt Doris gick bort i april pga sjukdom men också ålderdom, 17 år. Tog det rätt hårt så jag skaffade mig två nya för att fylla ut tomrummet efter Doris. 

Ibland börjar man skriva på något. Och ibland avslutar man det aldrig. Men bara för att det aldrig avslutades så betyder det inte att det är dåligt. Eller hur?

Så varför inte bara publicera alla dessa försök till något? 

 

 

Tomheten som slukar henne för varje dag. Tårar har runnit nedför hennes kinder och ilskan har kokat i hennes kropp. Hon känner ingenting längre.

Hennes ben som går med tunga steg på den leriga grusvägen. Molnen har lagt sig som ett täcke över Norderåsen. Grusvägen som hon nu vandrar på har stora gropar som fylls av regnet som öser ner. Hon tittar ner i marken, dels för att hennes steg inte ska gå rätt i dem, men mest för att hon inte vill se sin fars bäste vän Sven som går bredvid henne.  

 

---

 

 

Molnen har lagt sig som ett täckte på himlen över Drottningholm denna mörka höstdag. Löven har fallit från träden, ner på marken för att så småningom multna bort. Träden blir naknare för varje dag som går.

 

Edit står vid fönstret och blickar ut mot den franska parken där några barn leker tafatt, ett kärlekspar som försöker gömma sig för varandra i labyrinten. Den vackra labyrinten som snart endast består av träd och kvistar.

 

 

 

Hennes hjärta slår snabbare för varje sekund som går. Känslan över att ha blivit sviken, lämnad och bortglömd.

 

Edith önskade att hon kunde få gå runt bland de mörkgröna häckarna i parken, dessa murar som ligger utspridda över slottets park som hon alltid älskat.

 

 

 

 

Tar mig 20 år tillbaka. Jag skyndar mig ut ur bilen. Mina flätor hänger nedför mina axlar. Springer in i huset och hälsar på alla. Låter hon stryka mina kinder.
Tar med mig de andra och hoppar upp i sängen med det blåa överkastet. Åker upp. Åker ner.
Mitt minne när vi alla sitter tillsammans i salen.
Bananstubbe, mockarutor, kanelbullar och självklart krus.
De sitter mitt framför mig. Som alltid.
''Får jag ta en till?'' frågar jag min mamma.
''Det får du fråga dom om'', svarar hon.
Jag kollar på dem. Ser en nickning.
''Se till att doppa nu''
Dricker jordgubbssaft ur mitt favoritglas med den blåa fågeln.
Det är sommar och solen skiner. Efter vår traditionella söndagsfika åker de andra på utflykt.
Jag och hon stannar hemma. Vi båda är trötta.
''Jag lägger mig här på soffan och vilar medan nu ligger där inne'', ropar jag till henne.
Somnar. Vaknar av att alla är hemma och har ätit klart middagen. Utan mig.
Köttbullar, potatis, lingonsylt, brunsås, frysta grönsaker som har kokats, hårt tunnbröd, ost och självklart lätt och lagom står på bordet. Äter medan det diskas för fullt.
Vi får sockrade hallon med vispgrädde till efterrätt.
Sen spelar hon och jag dyngtunna. Jag vinner. Men hon får såklart stryka min kind. Det får hon alltid.
Sen tar vi alla farväl. Det sista jag ser är han. Vinkande i fönstret.
Hej då momma och moffa! Vi ses ju nästa söndag igen.

..bli bättre på det här med att skriva. Jag fick en väldans lust att blogga nu, men om vad? Julen? Näh, alla vet ju liksom att jag älskar julen redan. 

Om vad jag ska göra i helgen? Näh, meningslöst. Men om ni tjatar så, klart jag kan berätta.

 

På fredag är sista dagen på skolan för i år. Jag kommer att gråta skiten ur mig när jag tar adjö av den bästa lärare n i världen som slutar. Men jag gillar att grina. Så det gör inget. Buuhööööhöööö

 

Lördag - Åker hem till Jämtland. Jag och min syster ska åka tåg och då är det tradition att fika tillsammans. Men i alla fall! Vi kommer att stå i köket och laga mat och baka massa gött och sen kommer Sophie att gnaga upp mig. På kvällen kommer mina kinder att värka, så istället för kinderna så kommer pappa att ta över gnagandet fast på mina fötter. Har jag tur så kanske min räddare i nöden finns i närheten - Mamma, som hjälper mig från den gnagande pappan. 

 

Söndag - Dricka juldrink och slå in paket medan mamma och pappa är hos grannen och dricker Iris Kaffe. Också ska jag och Sophie tjaffsa om vilken som ska ha tejpen. 

 

Så nu har jag bloggat. Det. Var. På. Tiden. 

 

Hej och hå! Syns om några månader kanske. Eller i morgon. Kanske i kväll. Men jag gissar på att det kommer att dröja fett länge till nästa gång. Som vanligt. 

 

 

Myser med min prinsessa

Såg att hon var på väg ner för att ta upp sin jacka och det jag satt och tänkte ''ska jag? Eller klarar hon sig? Ska jag? Ska jag? Ska jag? Hon klarar det, hon har den snart''

Efter att hon fått tag i sin jacka blev jag sjukt besviken på mig själv. Hur dum i huvet är jag egentligen? Varför hjälpte jag henne inte? Men nu är det ju försent!

Fast! Aldrig ska man tänka att det är försent, så jag tänkte såklart om. När hon kliver av tåget hjälper jag henne, vare sig hon vill eller inte. Och det gjorde jag. Tog ner alla hennes väskor, hennes korg och rullator. Försökte fixa ihop hennes rullator, vilket inte gick. Tur var så kom pappa och hjälpte oss och när vi fått ihop den följde vi med henne in till stationen med väskan.

Så idag lärde jag mig att inte tänka, bara gör det! Och båda blev ju väldigt nöjda, hon för att hon fick hjälp (Även fast hon var en envis dam som kunde klara det själv) och jag för att jag gjorde en god gärning.

Nu får ni inte tro att jag igonerar alla gamlingar som behöver hjälp, för det gör jag inte. Men ibland tänker jag för mycket och sen har någon annan hjälpt till, och då sitter jag där och tänker ''Dum jag var som inte hjälpte till''.

Så nu är det dags att sluta tänka =D

''Jag menar att vi själva väljer om vi vill ha ett helvete eller ett paradis på jorden och det har inget med pengar att göra. Det bästa i livet är faktiskt gratis - andra människor och naturen''