maaariastromqvist

Ibland börjar man skriva på något. Och ibland avslutar man det aldrig. Men bara för att det aldrig avslutades så betyder det inte att det är dåligt. Eller hur?

Så varför inte bara publicera alla dessa försök till något? 

 

 

Tomheten som slukar henne för varje dag. Tårar har runnit nedför hennes kinder och ilskan har kokat i hennes kropp. Hon känner ingenting längre.

Hennes ben som går med tunga steg på den leriga grusvägen. Molnen har lagt sig som ett täcke över Norderåsen. Grusvägen som hon nu vandrar på har stora gropar som fylls av regnet som öser ner. Hon tittar ner i marken, dels för att hennes steg inte ska gå rätt i dem, men mest för att hon inte vill se sin fars bäste vän Sven som går bredvid henne.  

 

---

 

 

Molnen har lagt sig som ett täckte på himlen över Drottningholm denna mörka höstdag. Löven har fallit från träden, ner på marken för att så småningom multna bort. Träden blir naknare för varje dag som går.

 

Edit står vid fönstret och blickar ut mot den franska parken där några barn leker tafatt, ett kärlekspar som försöker gömma sig för varandra i labyrinten. Den vackra labyrinten som snart endast består av träd och kvistar.

 

 

 

Hennes hjärta slår snabbare för varje sekund som går. Känslan över att ha blivit sviken, lämnad och bortglömd.

 

Edith önskade att hon kunde få gå runt bland de mörkgröna häckarna i parken, dessa murar som ligger utspridda över slottets park som hon alltid älskat.

 

 

 

 

Tar mig 20 år tillbaka. Jag skyndar mig ut ur bilen. Mina flätor hänger nedför mina axlar. Springer in i huset och hälsar på alla. Låter hon stryka mina kinder.
Tar med mig de andra och hoppar upp i sängen med det blåa överkastet. Åker upp. Åker ner.
Mitt minne när vi alla sitter tillsammans i salen.
Bananstubbe, mockarutor, kanelbullar och självklart krus.
De sitter mitt framför mig. Som alltid.
''Får jag ta en till?'' frågar jag min mamma.
''Det får du fråga dom om'', svarar hon.
Jag kollar på dem. Ser en nickning.
''Se till att doppa nu''
Dricker jordgubbssaft ur mitt favoritglas med den blåa fågeln.
Det är sommar och solen skiner. Efter vår traditionella söndagsfika åker de andra på utflykt.
Jag och hon stannar hemma. Vi båda är trötta.
''Jag lägger mig här på soffan och vilar medan nu ligger där inne'', ropar jag till henne.
Somnar. Vaknar av att alla är hemma och har ätit klart middagen. Utan mig.
Köttbullar, potatis, lingonsylt, brunsås, frysta grönsaker som har kokats, hårt tunnbröd, ost och självklart lätt och lagom står på bordet. Äter medan det diskas för fullt.
Vi får sockrade hallon med vispgrädde till efterrätt.
Sen spelar hon och jag dyngtunna. Jag vinner. Men hon får såklart stryka min kind. Det får hon alltid.
Sen tar vi alla farväl. Det sista jag ser är han. Vinkande i fönstret.
Hej då momma och moffa! Vi ses ju nästa söndag igen.