Ett snabbt steg framåt så är jag snart där...
Är det ens möjligt att älska något som man har hatat hela sitt liv? Och hata det medan man älskar det?
En dag började jag bara sådär. Att springa. Och jag fortsatte. Fortsatte. Och fortsatte. Så en dag ville jag hellre springa än att gå till gymmet.
Jag som har hatat löpning hela mitt liv. Nu älskar jag det. Förutom de första 10 minuterna då förstås. Då är det en plåga.
Men efteråt. Då är det en befrielse. Tankarna som snurrat runt i mitt huvud innan har försvunnit.
Och jag har blivit hel igen.
En dag började jag bara sådär. Att springa. Och jag fortsatte. Fortsatte. Och fortsatte. Så en dag ville jag hellre springa än att gå till gymmet.
Jag som har hatat löpning hela mitt liv. Nu älskar jag det. Förutom de första 10 minuterna då förstås. Då är det en plåga.
Men efteråt. Då är det en befrielse. Tankarna som snurrat runt i mitt huvud innan har försvunnit.
Och jag har blivit hel igen.
Kommentarer
Trackback
