maaariastromqvist

Ibland börjar man skriva på något. Och ibland avslutar man det aldrig. Men bara för att det aldrig avslutades så betyder det inte att det är dåligt. Eller hur?

Så varför inte bara publicera alla dessa försök till något? 

 

 

Tomheten som slukar henne för varje dag. Tårar har runnit nedför hennes kinder och ilskan har kokat i hennes kropp. Hon känner ingenting längre.

Hennes ben som går med tunga steg på den leriga grusvägen. Molnen har lagt sig som ett täcke över Norderåsen. Grusvägen som hon nu vandrar på har stora gropar som fylls av regnet som öser ner. Hon tittar ner i marken, dels för att hennes steg inte ska gå rätt i dem, men mest för att hon inte vill se sin fars bäste vän Sven som går bredvid henne.  

 

---

 

 

Molnen har lagt sig som ett täckte på himlen över Drottningholm denna mörka höstdag. Löven har fallit från träden, ner på marken för att så småningom multna bort. Träden blir naknare för varje dag som går.

 

Edit står vid fönstret och blickar ut mot den franska parken där några barn leker tafatt, ett kärlekspar som försöker gömma sig för varandra i labyrinten. Den vackra labyrinten som snart endast består av träd och kvistar.

 

 

 

Hennes hjärta slår snabbare för varje sekund som går. Känslan över att ha blivit sviken, lämnad och bortglömd.

 

Edith önskade att hon kunde få gå runt bland de mörkgröna häckarna i parken, dessa murar som ligger utspridda över slottets park som hon alltid älskat.