maaariastromqvist

Tar mig 20 år tillbaka. Jag skyndar mig ut ur bilen. Mina flätor hänger nedför mina axlar. Springer in i huset och hälsar på alla. Låter hon stryka mina kinder.
Tar med mig de andra och hoppar upp i sängen med det blåa överkastet. Åker upp. Åker ner.
Mitt minne när vi alla sitter tillsammans i salen.
Bananstubbe, mockarutor, kanelbullar och självklart krus.
De sitter mitt framför mig. Som alltid.
''Får jag ta en till?'' frågar jag min mamma.
''Det får du fråga dom om'', svarar hon.
Jag kollar på dem. Ser en nickning.
''Se till att doppa nu''
Dricker jordgubbssaft ur mitt favoritglas med den blåa fågeln.
Det är sommar och solen skiner. Efter vår traditionella söndagsfika åker de andra på utflykt.
Jag och hon stannar hemma. Vi båda är trötta.
''Jag lägger mig här på soffan och vilar medan nu ligger där inne'', ropar jag till henne.
Somnar. Vaknar av att alla är hemma och har ätit klart middagen. Utan mig.
Köttbullar, potatis, lingonsylt, brunsås, frysta grönsaker som har kokats, hårt tunnbröd, ost och självklart lätt och lagom står på bordet. Äter medan det diskas för fullt.
Vi får sockrade hallon med vispgrädde till efterrätt.
Sen spelar hon och jag dyngtunna. Jag vinner. Men hon får såklart stryka min kind. Det får hon alltid.
Sen tar vi alla farväl. Det sista jag ser är han. Vinkande i fönstret.
Hej då momma och moffa! Vi ses ju nästa söndag igen.