maaariastromqvist

75 år gammal. En tant. En rar tant med ett gott hjärta. Min granne...som inte längre är min granne. Hon var min granne. E-M.

Vila i frid.

Jag stiger in i huset. Till höger om mig står ett matbord och rakt fram är det lilla köket som har en diskmaskin bredvid spisen. Sen jag var ett litet barn har jag alltid tyckt att detta var så konstigt med husen på andra sidan. Varför har dom en tvättmaskin i köket? Varför har dom inte en tvättstuga som vi på den andra sidan?

Vi går in till vardagsrummet. Ett stort bord med vita stolar där vi sitter och äter när hon bjuder hem oss grannar över middag. Mig bjuder hon alltid på svartvinbärsaft som jag brukar dricka i ett fint vinglas. Nu sätter vi oss inte ner för att äta middag, ikväll ska jag intervjua E-M. 

Då jag gjorde intervjun var hon 72 år gammal, förra veckan var hon 75 år. Hon bodde alltså här på min gata i ett litet samhälle. I ett mörkrött hus. I huset har hon ett stort brunt och fint piano. En psalm står på pianot. I taket hänger en gammal kristallkrona.

När E-M var liten blev hon uppfostrad av både sina föräldrar och sina morföräldrar. Då bodde hon i närheten av Örnsköldsvik. Hennes mormor var sömmerska och hennes morfar skomakare.
– Jag hade ofta fina kläder som min mormor hade sytt. Jag minns att kvällen innan jul brukade mormor sitta och sy en klänning som jag skulle ha på julaftonen.

Som liten drömde E-M om att bli sjuksköterska. Efter att ha gått olika skolor bestämde hon sig för att bli diakonissa.

- Mina drömmar har gått i uppfyllelse. Skulle jag leva om mitt liv igen, så skulle jag leva precis som jag har gjort.

En diakonissa är en slags tjänare i Svenska Kyrkan. För att bli en diakonissa måste man vara döpt och konfirmerad. Diakonissan har ett självständigt arbete som varierar mycket beroende på utbildningsbakgrund och på den församling man tjänstgör i. 
– Medmänsklighet och förmåga att lyssna och ge stöd behövs i arbetet som diakonissa. Diakonissan leder besöksgrupper, gör hembesök hos gamla, sjuka och ensamma. 

Ofta har diakonissan personliga samtal och rådgivning per telefon. De kan även jobba med barn och ungdomar, uppsökande fältarbete på gator och torg, hjälpa missbrukare och mycket mer. 
– Mitt jobb har varit varierande. Det har varit olika från dag till dag, man visste aldrig vad som skulle hända. Jag kan säga att jag var en slags övervakare. Jag har sett mig själv som en neutral part i krissammanhang. 

E-M har på sig en stor grön tröja och en svart kjol. Det märks att hon gillar att prata om sig själv och hennes jobb. Många minnen har hon upplevt, både bra och dåliga. 
– Jag minns när min telefon ringde. Det var en präst som berättade att en kille som vi kände hade hoppat framför tåget. Vi var tvungna att identifiera honom. Det var inte så roligt, säger E-M. 

I många år brukade hon fira jul i Sundsvall tillsammans med de människor som var ensamma. Det var olika slags människor. Hon fick hyra en lokal där de kunde fira tillsammans över jul. 
– När klockan var ungefär 22.00 på kvällen tittade jag ut genom fönstret och fick syn på en raggarbil som åkte med en hastig fart . Jag bestämde mig för att ta tag i detta, säger hon. 

Det var sex killar som satt i bilen och de var knarkare. Vissa av dessa var påverkade och det märktes att dem var hungriga. 
– ''Kom upp och ät'' sa jag. De följde med mig upp till lokalen och åt jättemycket. Efter en halvtimme var de nyktra igen. Jag frågade dem om inte deras anhöriga saknade dem. '' Det ger de väl fan i! De bara och super'', sa ena killen. 
– Det var bedrövligt. De var mycket trevliga och stannade kvar en liten stund. Man ska inte döma ungdomar. 

E-M tittar ut genom fönstret och hon har en sorgsen blick, som att hon saknar killarna hon bjöd in på julaftonskvällen. 

Att få vara i kontakt med olika människor har varit mycket intressant i hennes jobb. Alla som hon har träffat har varit värdefulla. Ibland har det kunnat vara besvärligt att skilja privatliv och yrkesliv eftersom hon bor i ett litet samhälle. 
–Människor tror att jag fortfarande är i tjänsten trots pension. Nu efter pensionen har jag tvingats byta nummer. 

E-M hade tystnadsplikt och var omgiven av sekretess. Hon var en person man kunde lita på, och det märktes. Under min intervju med E-M sa hon varken namn eller vilken plats händelserna hade inträffat, eller hur personerna såg ut.

Hon tänker ofta efter vad hon ska berätta. En speciell händelse hon minns var när hon för första gången fick uppleva ilska.
– Det var två flickor som var åtta och tolv år. De skulle bo tillsammans med sin pappa medan deras mamma skulle vila upp sig på ett vilohem. Trots förmaningar så kunde inte pappan hålla sig borta från spriten. Han tog inte hand om flickorna och de hade det väldigt besvärligt med honom. Flickorna ringde och berättade vad som hade hänt för mig. Jag blev vansinnig och åkte dit. Jag gav honom en örfil eftersom han hade misskött sig så. Sen tog jag med mig flickorna hem till mig, berättar E-M och kollar ner i sina händer med en sorgsen blick. 

År 1967 fick E-M uppleva en stor lycka. Hon träffade Gösta som blev hennes man, men det dröjde arton år innan de gifte sig. Från år 1967 till 1992 var de tillsammans. Han dog av en hjärtinfarkt och blev 65 år gammal.
– Vi fick uppleva 31 år tillsammans och han var världens snällaste, säger E-M. 
E-M tittar på ett svartvitt foto på Gösta som står på en bokhylla. Det märks att det var en stor lycka i hennes liv. Hon knäpper sina händer, ler och tittar ut genom fönstret igen.

E-M:s vännina står på gatan, pratar i telefonen...ser orolig ut. Tänker inget mer på detta och går till vardagsrummet för att fortsätta med min bok.

Telefonen ringer. Mamma svarar. Efter en stund hörs det att något är på tok, hon skyndar sig till fönstret för att kolla på något. Jag skyndar mig för att se vad som har hänt.

Hos min granne står ambulansen. Rädsla. Men hon kanske bara har ramlat? Två killar kommer ut från huset, men de är inte stressade. De plockar ut något från ambulansen.

Jag pustar ut. Inget har hänt E-M. Jag fortsätter med min bok.

Telefonen ringer igen. Jag hör min mamma ''va? nämen inte är hon väl död?''. Jag stelnar till. Kan inte tänka. Hoppas att hon misstagit sig. Att det bara var en fråga. E-M kan väl inte vara död?

Mamma kommer ut, jag och Sophie säger ingenting. Det är tyst några sekunder.

''E-M är död''

Nu har jag läst ut min bok, och den var inte rolig direkt...mer lärorik. Boken är en verklighetsbaserad berättelse om ett adoptivbarns famlade efter en egen identitet, men också en historia om samhällets skiftande syn på adoptioner, om Afrikas längsta krig och om en mors och en dotters kamp för att få återförenas med varandra.